Brev från en ung ledare

Jag fick ett brev från en ung ledare som jag gärna vill dela med er. Det visar så tydligt att med makt kommer också ett stort ansvar.

Jag har spelat fotboll i hela mitt liv. Jag har gått igenom flera olika föreningar och mött ledare som har varit dåliga men också några bra.

Vissa ledare har fått mig att älska fotboll och allt med det, hela sporten, lagkompisarna, tekniken, till och med skorna. Men jag har också haft ledare som har fått mig att må dåligt, känna press inför varje match, ha ångest inför varje träning, känna mig osynlig, känna mig dålig och att hata fotboll. Jag slutade till och med, tänkte att sporten inte var något för mig. Jag hade inte ens spelat fotboll idag eller varit ledare om det inte vore för att min kompis släpade mig till en träning efter mitt uppehåll. Men det var till ett lag med en tränare som såg mig och som fick mig att älska fotboll igen.

Det fick mig till att vilja bli tränare.
Jag insåg vilken makt alla tränare har, jag har sett själv hur tränare kan förstöra inte bara spelare utan också människor, få dem att tvivla på sig själva och tappa självförtroende. Men eftersom att jag också har fått se hur det är att ha en tränare som får sina spelare att må bra fick mig till att inte bara vilja vara en ledare, jag vill bli en ledare som gör mina spelare till bra människor, får dem att ha kul, får dem att älska fotboll. För fotboll är den bästa leken som finns och jag vill att alla ska få känna på hur kul det är.

Så vad var det som gjorde ledarna som jag hade så dåliga?
För mig är det svårt att svara på den frågan men jag kan beskriva hur det kändes som spelare. När folk frågar mig den frågan brukar jag svara att de egentligen inte gjorde något. De sa aldrig något elakt eller betedde sig dumt vid enstaka tillfällen så att jag kommer ihåg dem. Det är snarare hela sättet de betedde sig som ledare som inte kändes bra. De såg aldrig mig som människa, de frågade aldrig hur jag mådde eller privata frågor, de sa aldrig ifrån när mina lagkamrater blev arga på mig för att jag inte passade korrekt, de blev arga när vi förlorade, de skällde ut domare, de brydde sig inte om att lagkompisarna hellre delade in sig i par med tre än att vara med oss som inte var lika utvecklade som dem, de bästa spelarna fick spela varje match och de var okej med det, de tvingade oss att stå och kicka boll i 15 minuter på varje träning för att lära oss bollkontroll istället för att lära oss om kamratskap eller hur man spelar som ett lag.

Detta kanske inte låter som mycket fel.
Men för spelare så blir det lätt väldigt fel. I mitt fall ledde det till att jag tappade lusten helt och slutade. Men denna erfarenhet var bra för mig. På grund av det har jag personer i mitt huvud som jag absolut inte vill bli förknippad med. Jag vet hur jag inte vill vara som ledare. Och när någon frågar mig hur jag vill vara som ledare så svarar jag bara: – Som jag tänker att de ledarna inte var…

…få med spelarna, alla. Hitta på övningar där alla rör på sig, låt alla få spela match, bry dig inte om vem som är mest utvecklad inom sporten utan behandla alla lika, ge beröm, skit i om inte alla kan kicka en boll eller passa helt perfekt, lägg fokus på att få med hela laget istället. För att alla kan något, alla har varsin styrka. Vissa kan förstå spelet i tidig ålder, skjuta fina skott och springa fort. Men andra är fantastiska lagkamrater och bryr sig om andra spelare och stöttar. De är precis lika viktiga. De behövs också. Alla behövs.

Uppmuntrar inte detta till eftertanke?

Please follow and like us:
error

Vinna kommer på plats 48

när barn har fått svara på vad de tycker är kul med idrott.


Amanda Wisek heter forskaren som har låtit barn berätta vad de tycker är kul med idrott. Funintegrationtheory och #Funmaps är resultatet av hennes forskning.
Jag ska försöka göra Amandas forskning rättvisa genom att kortbeskriva hur jag uppfattat den. Barnen fick skriva vad de tycker är roligt med idrott. Det blev 81 olika “funfaktors”!! Åttioen! Barnen fick sedan tillbaka de 81 korten att sortera dem på det sätt de ville och sedan ge högarna ett namn. Sedan skulle de sortera högarna utifrån mest viktigt till minst viktigt. Alltså vad barnen tolkade som viktigt. Bl.a. framkom att försöka och anstränga sig och lagsammanhållning/kamrater värderas högre än vinna, som kom på 48 plats. Interna motiv är viktigare än externa enligt barnen. Vilket är intressant eftersom tränare verkar värderar externa högre. Bland beteenden som barnen inte tycker är kul finns bl.a. negativa beteenden från läktaren. Amanda har alltså forskat fram önskat beteende och framför allt gett barnen en röst.
Eller som Amanda uttrycker det. “The number one reason why kids play sports is because they think it’s fun. The number one reason why they drop out is because it’s not fun. So what are you doing to ensure your coaching sessions are fun?”

FUNMAPS

Lyssna på Wag the Dogpod där Amanda Wisek själv berättar om sin forskning.
Googla gärna på #Funmaps för mer/bättre förklaring.

Det finns även “not FUN-maps. 91 orsaker som gör att det inte är  roligt.
Återkommer om det.

Please follow and like us:
error