person doing dirt trail

Barn får visst tävla!

Vad är egentligen sanningen bakom missförståndet att barn att det sägs barn inte får tävla.

Det är flera år sedan besluten att ta bort resultattabeller ur barnverksamheten lanserades. Fortfarande så hörs röster som säger att idrotten förbjudit barn att tävla. Det är alltså inte resultatet av enskilda matcher/tävlingar som tagits bort utan att resultaten samlas på hög för att flera månader senare utse vinnare.

Barn ska inte jämföras med varandra, barn utvecklas i olika takt.

Det betyder inte att de inte kan vill eller kan tävla.

Barn som gillar att mäta sig med varandra gör det hela tiden. De mäter och jämför och barn vet precis Vem som suger eller duger. Det är därför vi vuxna måste stötta barn i att alla utvecklas i olika takt och är bra på olika saker.

Så nej, det är inte förbjudet att tävla och mäta framgång i prestationerna.

Men resultatet ska stå i relation till vad ni velat utveckla, som lag eller som individ. Att mäta framgång är betydligt mer komplext än att samla resultat på hög under en viss tidsperiod. Det säger inget om hur bra ett lag är bara för att de vinner med 12-0 och det säger inget om utvecklingen i det laget som förlorar med 0-12 heller.

Nedan finns några exempel på vad som kan utvecklas. Både på lag- och individnivå.
Inom idrotten pratar vi om idrottslig, fysisk, psykisk och social utveckling.
Att vara kunnig inom sin idrott har länge varit det som i första efterfrågats som kompetens hos tränare. Här har varje idrott sina utbildningar för gå från nybörjare till van utövare.

Att förstå att utveckla barn styrka och kondition (fysiska förmågor) vet nog de flesta tränare att de också behöver ha kompetens inom. Här finns idrottsövergripande utbildningar och även specifika för varje idrott beroende på fysiska krav.
(Och nej! Idioten är inte nödvändig att kunna eller föra vidare till nya generationer)

Men sen då.

Barns psykiska förmågor, har tränare i allmänhet koll på hur barn utvecklas känslomässigt eller vilka känslor som är ok att visa? Den psykiska förmågan är ju till “syvende och sist” det som avgör hur väl du kan använda din idrottsliga och fysiska förmåga. Och ändå så är det fortfarande eftersatt att prata om “hur känns det”? På seniornivå har idrottspsykologer mycket att “jobba ikapp” sånt som kunde pratats om från början.

Den sociala förmågan?

Om gruppen som du tränar mer blir till konkurrenter än träningskompisar som stöttar. Hur skapas då en utvecklingsorienterad miljö för barn om de hela tiden ska slåss om sin plats i gruppen eller tränarens uppmärksamhet?

För att förstå att det går att både vara konkurrenter på tävlingen och bästa vänner så är det bara att följa elitidrotten på seniornivå. T.ex. stavhopp eller hopplandslaget i ridsport. Att stötta varandra till utveckling, det är social kompetens. Att kunna ta plats, men också att kunna lämna plats.

Så nej! Det är inte tävlingen som är förbjuden! Det är att jämföra barn med varandra med konsekvensen att en del känner att de “suger” och därför lämnar idrotten med lägre självförtroende än de kom till idrotten med som är förbjudet.

Det är däremot helt ok att uppmana till att tävla med sina egna prestationer. Du kan fortfarande komma sist men vara sjukt mycket bättre än förra gången och du kan komma först men “latat dig” och slutat utvecklas. Du kan ha vågat mer än tidigare, du kan har varit snällare och mer empatisk än tidigare o.s.v.

Så du som har med barn att göra – du kan se utveckling på så många plan – bara du är uppmärksam.

Här kommer även ett Pod-tips med forskning på ämnet.