Är det personer i omgivningen som vill berätta hur fel de tycker barnidrotten bedrivs, fråga dem om de själva kör en bil från 70-talet, då kanske polletten trillar ner.
När det handlar om kunskap om barn, och i idrotten specifik kunskap om barn- och ungdomsidrott, så verkar en del fortfarande tro att det räcker med att själv ha sett idrotten utövats och själv ha varit barn en gång i tiden, för att kunna ta beslut om barn- och ungdomsidrott. De kan inte ha mer fel!
För att ha rätt kompetens för att ta beslut om barn, jag skriver inte ungdom längre i detta inlägg utan håller mig till barnrätten och då är en barn till 18 år, då krävs kunskap.
Tillbaka till ämnet. Så vad krävs då för att få vara med i samtalet kring ”bästa praktiken i idrott för barn”
1. Barnrättsperspektivet
Ett barn är varje människa under 18 år. Kärnan i barnkonventionen är respekten för varje barn som individ med egna rättigheter. Barn är inte föräldrars eller andra vuxnas ägodelar.
Varje barn, oavsett bakgrund, har rätt att behandlas med respekt och vid alla beslut som rör barn ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa.
Barn har rätt att uttrycka sin mening och höras i alla frågor som rör barnet.
Barnets åsikt ska beaktas i förhållande till barnets ålder och mognad.
2. Barnperspektivet
Det är när vuxna tillsammans har sett på barn som grupp. T.ex. när riktlinjer för barn- och ungdomsidrott togs fram, har hänsyn tagits till att det är barn som ska utöva idrotten. Barn är inte färdiga vuxna och behöver därför särskilda miljöer och metoder som är anpassade för barn och deras behov. Det finns många exempel i samhället där vi anpassat miljön för barn. 30 km/h begränsning t.ex. vid skolor, speciella lekplatser för barn, inte ta lån på banken, mildare mat, förbud mot alkohol/nikotin o.s.v. .
Idrotten har också gjort anpassningar för barn! Specialidrottsförbunden har genom egna metoder gjort anpassningar. Genom att samarbeta med forskare, läkare, nutritionister, psykologer, idrottspedagoger, idrottslärare o.s.v. har hänsyn tagits för att barn ska kunna idrotta utan att slås ut, skadas eller tröttna av andra orsaker. (Den främsta är att de tröttnar för att det inte är kul längre)
3 Ett barns perspektiv
Det är med kontakt med varje barn som idrotten kan erbjuda bästa miljön för varje barn utifrån deras möjligheter, resurser och situation för tillfället.
Barn utvecklas psykologiskt, fysiologiskt, socialt och idrottsligt på olika sätt och under hela sin uppväxt. Misslyckanden och segrar blandas ihop till en psykologisk erfarenhet som visar vägen till utvecklingen. Tänk den absurda tanken att en miss av Zlatan skulle bänka honom med orden – du är talanglös. Eller Emma Öberg skulle tvingats lägga skidor och gevär på hyllan för några bommar och straffrundor! Men för barn kan vi sortera ut dem innan de ens nått sin fulla potential! Utan att ens fundera på slöseriet kastar vi unga på soptippen med orden. Du duger inte! Men hur ska de kunna duga när de inte ens fått stöd att utvecklas?!
Så nästa gång du inte riktigt förstår vad tränaren har för plan. Luta dig lugnt tillbaka, fundera på de tre perspektiven ovan och se om du kan hitta förklaringen där.
Och helst av allt! Ser du ett barn som behandlas av okunniga tränare/ledare/föräldrar så berätta för det barnet att det inte är deras fel. För det finns fortfarande jobb att göra med att ”selektera” ut tränare som inte har kunskap om de tre perspektiven. Eller ge dem utbildning – eftersom barn- och ungdomsidrott är ett eget kunskapsområde. Det räcker inte att ha sett idrotten utövas eller ha varit barn själv, för att få förmånen/förtroendet att ta hand om det viktigaste vi har – barnen.