Vad händer när vi definierar vad som är ”våld mot barn” inom idrotten?

Varje barn har rätt att skyddas mot fysiskt eller psykiskt våld, övergrepp, vanvård eller utnyttjande av föräldrar eller annan som har hand om barnet.

Vilket ”våld” låter vi dagligen passera genom attityder, jargong och ”lite får en väl tåla?”. 
FNs Barnkonvention** Artikel 19 går längre än att hävda barnens rätt till skydd mot det som godtyckligt definieras som övergrepp i olika samhällen och längre än den rätt till skydd mot tortyr och grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning som garanteras i artikel 37. 
I artikel 19 krävs att barn skyddas mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld.
Följaktligen hävdas här samma mänskliga rättigheter för barn som för vuxna, nämligen rätt till full respekt för sitt mänskliga och fysiska och personliga integritet.
Vi har redan ett förbud för all aga och annan grym eller förnedrande bestraffning eller behandling av barn. Det finns andra psykiska former av bestraffningar som också är grymma och förnedrande och därför strider mot barnkonventionen. Det kan t.ex. vara bestraffning som förringar, förödmjukar, svärtar ner, skuldbelägger, hotar, skrämmer eller förlöjligar barnet.

Så vad tänker du när du läser detta?
Vi har redan satt fokus på sexuella övergrepp, invigningsriter, dopingfall, mobbing och sexskandaler för att nämna några andra beteenden som inte alls hör samman med vår värdegrund. 

Men våra barn som ser allt detta våld? Som blir bortvalda, pressade och övertränade? Vem skyddar dem?

Gör du det?

*WHO:s Världshälsoorganisationens definition av “våld” att uppsåtligt bruka eller hota att bruka makt eller fysisk styrka mot sin egen person, mot en annan människa, en grupp människor, en gemenskap eller ett samhälle, med följd eller tämligen sannolik följd att någon dör eller att det uppstår kroppsskada, psykisk skada, skador i den känslomässiga utvecklingen eller funktionshinder”

**Enligt FNs barnkonvention art. 1 är Ett barn är varje människa under 18 år.

Blev bäst i världen – nära att spola handbollen som ungdom

Han har vunnit VM-guld och spelat två OS-finaler och varit proffs i Tyskland i elva år. Men en opedagogisk tränare hade kunnat ändra på allt. Stefan Lövgren knöt näven och blev bäst i världen.

– Det gjorde ont och jag tappade glädjen för idrotten när jag borde ha tappat förtroende för ledaren, säger landslagschefen som nyligen fixade EM-finalen i handboll till Stockholmsarenan 2020.

Vi börjar med ögonblicket där Stefan Lövgren hade kunnat spola handbollskarriären. För en kort tid lämnade han trygga Skepplanda BTK för att få träna med bättre spelare i samma ålder. När laget skulle samlas för en genomgång sa tränaren:
– Ni behöver inte lyssna och kan värma upp i korridoren. Ni är ändå bara här för dagen, sade tränaren, berättar Stefan Lövgren. Han slutförde träningen men återvände inte. I bilen hem med en grå himmel som fond och pappa som chaufför tänkte Stefan Lövgren mycket på tränarens ord.

– Jag höll det mycket för mig själv. I dag vet jag inte om jag förstod vad som hände. Jag började tvivla, blev ledsen, orolig och bekymrad. Jag gick in i mig själv och vad jag hade gjort för fel.

“Vi började och avslutade alltid med något roligt”
I stället för att tappa förtroende för ledarens opedagogiska sätt att uttrycka sig förlorade han för en kort stund glädjen till idrotten. Men väl tillbaka i Skepplanda fann han snabbt glädjen igen.

– Det var härligt att komma tillbaka till en glädjespridande miljö. För Stefan Lövgren var idrottsföreningen Skepplanda mer än bara handboll.
– Vi började och avslutade alltid med något roligt. Allt från en övning till en rolig historia. Det har satt avtryck i mig utan att jag minns övningarna eller historierna.

Ofta har han fått frågan vem hans bästa tränare har varit. Svaret kanske överraskar.

– Jag har haft förmånen att tränas av världens mest meriterade ledare. Men jag måste gå tillbaka till när jag var barn och började spela handboll. De ledarna spred glädje trots att de inte hade mycket meriter från sporten.

Stefan Lövgren fortsätter:

– Jag som aldrig var den stora talangen tyckte att det var så otroligt roligt fast det fanns väldigt många som var bättre än mig.

Från längst ner på gräsrotsnivå till högt upp bland stjärnorna
Så, vad var det som gjorde att ”medelmåttan” Stefan Lövgren blev bäst i världen tio år senare och Sveriges kanske bäste handbollsspelare genom alla tider?

– Det var min inre motivation och vilja att se hur långt det kan räcka oavsett hur det gick sportsligt. Jag sa till mig själv som ung att jag inte skulle ångra mig när jag var 35 år. Att jag gav allt. Från att jag började spela i Redbergslid till när jag blev proffs.

Efter elva år som proffs, ett VM-guld, fyra EM-guld och två OS-finaler är Stefan Lövgren i dag general manager för både dam- och herrlandslaget. Han var nyligen med och fixade EM i handboll till Sverige 2016 och EM-finalen 2020 till Stockholmsarenan. Han har levt ett liv fullt med idrott. Från längst ner på gräsrotsnivå till högt upp bland stjärnorna med guldmedaljer i skåpet från de stora arenorna. Det finns få som är mer kompetenta att svara på frågan om vad som är idrottens viktigaste roll.

– Allting börjar med ungdomsidrotten som ska ge glädje, social fostran och mänskliga värden. Idrott är sunt och man blir friskare. Vi vill ju att folk ska fortsätta oavsett nivå och idrott. Och grunden till allt är de ideella föreningarna som finns runt om i landet.
– Det handlar också om att umgås i grupp, låta alla vara med och delta och komma till tals .

För Stefan Lövgren gav idrotten lite mer. Elva år som proffs i handbolls-meckat Tyskland, varav tio år i världens då bästa klubb Kiel, gjorde att han kunde försörja sig på sin stora hobby.

– Det har varit en resa där jag sett andra kulturer och träffat massor med människor som jag aldrig hade mött utan idrotten.

Skribent är Pontus Gyllensten och intervjun gjordes när vi lanserade www.barnensidrott.se 2014 Budskapet duger än idag, eller vad säger ni?